söndag, juni 29, 2008

Ett mirakel!



Clos Saint Jean grundlades år 1900 av familjen Maurel. Man var tidigare primärt känt för att göra mycket traditionellt vin som man hade en tendens att lagra för länge på stora foudres av slovensk ek, där frukten ofta torkade ut. Denna vinstil ändrade sig då Pascal och Vincent Maurels far gick bort 2001 och sönerna övertog driften av den 44 ha stora domänen. Det första de två bröderna gjorde, var att anlita den kända önologen, Philippe Cambie, som konsulterande rådgivare. Men - det blev en tuff start för dem. En syndaflod av regn ödelade skörden 2002, så de var tvungna att sälja allt sitt vin till negocianter utan att tappa så mycket som en flaska under eget namn. Ganska annorlunda blev det 2003 när bröderna motstod frestelsen - trots det mycket varma vädret – att skörda tidigt. Detta medförde att deras druvor mognade helt perfekt utan det minsta tecken på att vara övermogna.

Den årgången var den första producerad efter Philippe Cambie’s filosofi och man producerar nu en Vin de Pays de Vaucluse (Les Calades) en Côtes du Rhône, en vit Châteauneuf du Pape samt 3 röda Châteauneuf du Pape Cuvéer:

Cuvée Tradition, Cuvée La Combe des Fous (”Galningens brant”) som är producerad på basis av primärt Grenache (samt barriquelagrad Syrah, Cinsault och Vaccareze) från en lott i ”La Crau”, som historiskt blev betraktad som för svår att odla. Firmans tredje Châteauneuf du Pape, ”Deus ex Machina” (”Gud ur Maskinen” - i de antika tragedierna blev gudarna intagna på scenen via kranliknande maskiner – som en symbol för ett mirakel), är framställt på basis av 60 % Grenache från mer än 100 år gamla vinstockar samt 40 % barriquelagrad Mourvedre. (Har hämtat informationen från diverse hemsidor hos importörer i Danmark och Sverige).


Har följt den här producenten sedan deras genombrott med årgången 2003. Första vinet jag provade var deras standard cuvée från 2003. Helt okej utan att bjuda på något unikt. Provade därefter 2004 Deus ex Machina som var väldigt bra och dessutom helt saknade de tvivelaktiga toner jag känt i många andra 2004or. Därefter har jag provat 2003 Deus ex Machina vid två tillfällen. Första gången under sensommaren 2007 då vinet var väldigt likt 2004an fast något mer utvecklat.

Provade om 2003an i en blindprovning (mitt eget vin, så ej blind för mig) under april månad 2008. Vilket vin! Lustigt nog hade Parker strax före detta tillfälle publicerat sina intryck av samma vin i sitt informella forum ”The Hedonist’s Gazette” och där bedömt vinet till 100 poäng. Blir man påverkad av detta faktum? Kanske. I alla fall så tycker jag precis som Parker skriver att vinet under loppet av ett par månader utvecklats till ett fulländat vin. Ganska stor skillnad på hur vinet smakade sju månader tidigare.

Eftersom det var en större provning så blev det få centilitrar att smaka på men de var länge i glaset och jag öppnade flaskan tidigt, så jag fick verkligen möjligheten att följa vinet i många timmar. Ett riktigt kraftpaket med hur mycket nyanser som helst - komplext!

Färgen är klar, purpurröd. Doften har tydligt inslag av den varma årgången, fikon - torkad frukt. Kryddig aningen rökig ton med mineral och chark. En antydan av choklad och svett. Herbes de Provence ligger ovanpå allt som sig bör. Härlig doft, typiskt Sydfrankrike men inte omedelbart tillgänglig. Behöver tid i glaset för att helt blomma ut.

Smaken är helt makalös. Stor och ren. Eldig och kryddig. Portvinskänslan är tydlig med en aning russinkaraktär. Violpastill, choklad och den där obestämbara känslan av sten – vulkan som jag ofta får av bra Grenachefrukt. Lång, lång eftersmak. Full pott för smaken. Vad det mig anbelangar, så blir inte vin godare än så här. Lite större och komplexare doft så håller jag med Parker om de 100 poängen!

lördag, juni 28, 2008

En Pomerol!

Egentligen borde man vara glad när man provar en 12 år gammal Pomerol (även om den är av mer ordinär standard) men så blir det trots allt som vanligt, mogen utvecklad doft och klen syrlig, lite tunn frukt.

Ikväll var det dags att testa om det var läge att ompröva inställningen att mina Bordeauxer tillhör det mer ointressanta i samlingen. En 1996 Chateau Bourgneuf korkades upp.



Druvsammansättningen är enligt mina noteringar 85 % Merlot och 15 % Cabernet Franc. Parker är ljum i sitt omdöme av vinet (och producenten). Får 87 poäng med plusnotering om vinet utvecklar mer komplexitet med ålder. Det tycker jag nog att det gjort. Detta är andra flaskan av denna årgång som jag provat och nog har den rundats av under de fyra år som gått sedan senaste flaskan. Hade också ett antal flaskor från årgång 1990 som tog slut för ett par år sedan. De spåddes ganska kort livslängd av de svenska vinkritikerna vilket visade sig fel. 90an var mycket bra hela vägen och mattades aldrig av och hade säkert hållit än idag. Samma känsla får jag av denna 96a som känns fullt vital och har många år kvar trots sina 12 år, vilket kanske inte känns lastgammalt men för ett Merlotdominerat vin av lite enklare slag så är det ganska bra gjort.

Det är nog just denna känsla det handlar om med Bordeauxviner, de klarar lagring och utvecklas från kärva viner till mjuka viner. Köper man Bordeauxviner så tror jag att det just är lagringen och utvecklingen man lockas av. Speciellt goda är de sällan direkt som unga men med lite ålder så kommer mer spännande aromer och (med lite tur) även smaker.

Är då detta ett lyckat köp och ett bra exempel? Delvis. Gav 271 kr för vinet 1999 och det är väl tveksamt om det är värt de pengarna som det vin det är idag. Kul och lite utbildande är det dock att prova vinet.



Ganska mörk tegelröd färg. Mogen doft, typisk Pomerol – Merlot med lite jordiga multna toner, oliver - nästan tapenade, svamp, kafferost, örter och tobak. Trevlig och utvecklad doft som gör att man gärna sitter länge och ”sniffar” på vinet.

Smaken då? Tja, den är inte lika kul. Körsbär, lakrits, kafferost och en aning choklad. Svartvinbär med lite blyerts är känslan i eftersmaken. Tanninerna känns välintegrerade. Inget fel på smaken men tyvärr alldeles för tunn, klen frukt och för kort eftersmak som tar ner helhetsintrycket.

Tillbaks till min inledning så är det just så det känns, lite otacksamt kan tyckas men den här typen av vin är inte min grej. Många skulle säkert uppskatta vinet mer än mig men för min del blir det aldrig en riktigt spännande eller häftig upplevelse, bara ett lätt okej. Till och med hustrun som brukar kommentera mina vinval med ” oh, vilket gott vin” var tyst!

Att någon gång få prova en stor häftig Bordeaux med ålder hade varit kul. Tyvärr är ju priserna på dessa viner helt fel så jag får nog avstå ett tag till.

onsdag, juni 25, 2008

En udda druva!


Podere il Carnasciale kan anses vara en av Italiens största hemligheter. Egendomen har varit i familjen Rogoskys händer sedan 1972. Wolf Rogosky ville producera något originellt. Genom den berömda önologen Vittorio Fiore fick han idén till att plantera en speciell klon "Caberlot" som hade visat sig vara en genetisk mutation av Cabernet Franc med några karakteristiska drag av Merlot. Denna exotiska och sällsynta klon, som å ena sidan genom naturens evolution hade sina rötter djupt förankrade i forntiden och å andra sidan samtidigt lovade att bringa hela nyupptäcktens charm, var precis vad Rogosky-familjen drömde om. Caberlot planterades 1985 med en flaska Sassicaia begravd under den första vinstocken. Den skulle visa sig bringa lycka.

Det var emellertid ett hårt slag for familjen då Wolf Rogosky plötsligt gick bort 1996 men Bettina Rogosky har sedan dess drivit vingården vidare.

Framtill årgången 2000 producerades bara ett vin, Il Caberlot, som man endast tappar på magnumflaskor och enstaka dubbelmagnum. Vinmarken har en areal på under en halv hektar och skördeuttaget är minimalt. Den handskördas och plockarna skickas igenom vinmarken i flera omgångar med stränga instruktioner om att endast plocka alldeles perfekt mogna druvor. Vinet spenderar 18 månader i nya barriquer. Produktionen är mikroskopisk, 1000-1500 magnumflaskor om året produceras.

Under år 2000 blev en ny vinmark färdig att bidra till produktionen. Dessa druvor används dock tillsvidare för ett andravin, Carnasciale, som görs på precis samma sätt som Il Caberlot och som man gjorde endast 600 flaskor av årgången 2000. Ytterliggare en vinmark planterades under 2003. Läget är perfekt och man förväntar sig att denna mark i framtiden ska ge ännu bättre druvor än de uppvuxna markerna. Produktionen hoppas man därför kunna öka till svindlande 3500 magnumflaskor om året till år 2010. Av Carnasciale årgång 2004 gjordes det ca: 3000 flaskor. (Fritt översatt från Atomwine’s hemsida).



Äntligen, tänkte jag. Är inte precis någon vän av Cabernet Franc. Däremot så gillar jag Merlot skarpt. Då borde ju denna kombination vara lösningen? Nu har jag inte provat Cheval Blanc, så jag ska väl inte helt ge upp hoppet om Cabernet Franc men det utryck den ger i vinerna från Loire finner jag hemsk och är för mig det sämsta intryck av vin man kan få. Gröna, örtiga, bläckiga och stjälkiga toner.

Noterade att man numera på vissa Ciderflaskor skriver ”En fruktdryck med karaktär av cider”. Man får tydligen inte kalla vad man vill för Cider. Kanske en idé för producenterna av Cabernet Franc i Loire att ta efter – ”En dryck av druvor med karaktär av vin”!



Kanske lite elakt men det är faktiskt så jag känner det. Skulle då min nyinköpta flaska 2004 Carnasciale ändra på detta?

Nja, inte helt. Ska erkänna att jag hade höga förväntningar efter att Tom på Atomwine övertygat mig om hur bra Il Caberlot är och att detta vin var likartat.

Färgen är klar röd med ett lila inslag.

Doften är det som imponerar mest. Stor och spännande, stall, animalisk lite blodig ton. Även en aning hederlig svett känns i doften. Kryddig med viol och gummi, en örtighet med inslag av paprika. Kola, choklad och kafferost kommer även efter ett tag i glaset. Mycket trevlig, fin och (i alla fall för mig) oväntad doft.

Beträffande smaken så lyser det Italienska ursprunget igenom. Vinet är lite eldigt med en frisk syra (nästan citrus). Kryddig (kanel?), örter och en aning fat. Ren frukt med tydliga influenser av körsbär. Vingummin och lite nötighet efter ett tag.

Kanske inget att klaga på men vinet ger mig inget. Får ingen ”vill ha” känsla av att prova vinet och man kan knappast motivera det ganska höga priset. Skulle ha varit kul att få prova originalet Il Caberlot men då talar vi en helt annan prisklass och storlek på flaska också. Antonio Galloni ger 90 poäng vilket jag tycker är lite snålt. Några vinprovare jag känner skulle säkert gå i spinn av att testa det här vinet men det stämmer inte med mina smaklökar även om jag tekniskt tycker vinet är bra.

Nej, det här blir tillsvidare den enda kontakten med det här vinet. Sattsar pengarna på något som stämmer mer överens med mig.

tisdag, juni 24, 2008

Kultstatus!

Greenock Creek Wines grundlades 1978 av Annabelle och Michael Waugh. Vingården har i dag absolut kultstatus och vinerna är bland de mest eftertraktade i hela världen. För bara 20 år sedan hade man knappt råd att sätta staket runt egendomen och man fick låna en traktor för att plantera en Cabernet odling framför sitt hus. 1990 följde Seven Acre marken. Då fick man även hjälp i vinkällaren av Rockfords dåvarande vinmakare, Chris Ringland, som delade med sig av sina kunskaper och inspirerade Waugh-familjen.



Därefter köpte man 1994 en liten egendom på Roennfeldt Road bestående av 70-100 år gamla bush-vines av både Grenache och Shiraz som återupplivades och sattes i produktion igen. Samtidigt ersatte man aprikosträden på slänten mot nordost med Shiraz-stockar som sedan dess har gett druvorna till Apricot Block. Man lät även bygga ett nytt vineri på Roennfeldt Road. Därmed kunde produktionen av vinerna ske på egendomen. Vinifieringen är enkel och minimalistisk. Jäsning och maceration sker med minimal kylning i små (150 cm djupa) öppna cementtankar och efterföljs av en traditionell korgpressning. Därefter lagras vinerna huvudsakligen i använda hogsheads. Endast Roennfeldt Road Shiraz lagras i ny amerikansk ek. Roennfeldt Road Cabernet Sauvignon, Creek Block Shiraz och Cornerstone Grenache får vila på använda franska fat.

Stilen i vinerna från Greenock Creek sägs vara lätt att beskriva: Enormt koncentrerade och rika i sin frukt och struktur. Deras största styrka är dock att de vart år förmår avspegla vilken vinmark de är uppväxta på. Även om de är bland Barossas mest kraftfulla tolkningar är deras utpräglade terroirutryck bland de renaste i hela Barossa Valley. (Fritt översatt från Atomwine's hemsida).

En aussiefantast som mig behövde inte fundera länge när chansen dök upp att köpa 2004 Greenock Creek Alice’s Shiraz och senare årgång 2005 av samma vin. Texten ovan säger ju allt om vilken stil av vin det här handlar om – min! Efter att provat 2004an två gånger samt en flaska av årgång 2005 så är jag såld. Fantastiska viner. Tror att 2004an tillhör min topp-femlista på provade viner någonsin. De skiljer sig ganska mycket åt men har det gemensamt att de utrycker ren mäktig frukt och stor komplexitet. Nu ska inte detta handla om Alice’s (lovar att återkomma med mer info om dessa bägge vid senare tillfälle) utan om två av firmans andra viner.

Bestämde mig för att göra ett inköp av 2005 Apricot Block Shiraz och 2005 Seven Acre Shiraz som en test inför ett eventuellt större inköp till samlingen. Provade dem bägge mot varandra en helg i maj 2008 vilket jag inte ångrar efteråt. Vilka viner!


Öppnade först Apricot Block och doften var extremt stor under dekanteringen, fantastiskt. Det skulle visa sig vara ”ingenting” mot doften när Seven Acre öppnades och släpptes lös. Tror aldrig jag känt en större doft tidigare (eller senare för den delen heller) under öppnande av en flaska vin. Normalt väntar man ju på att vinet ska öppna sig men här fullständigt exploderade dofterna direkt. Mycket häftiga och stora aromer. Här vinner Seven Acre på poäng. Smaken skulle dock visa sig ändra på intrycket senare. Först till vad jag fann i doften hos dessa bägge giganter (att färgen är djupt mörkblå-röd, nästan svart, är nog ingen överraskning för någon).

Apricot Block har en stor doft av söta bär, viol och choklad. Lite rökig kryddig ton med inslag av viltkött. Rosor och gummi i bakgrunden som värsta Hermitagen. Kalas fint!

Seven Acre överträffar det förra vinet. Enormt stor men samtidigt elegant doft. Choklad och rostat kaffe. Faten är givetvis märkbara men på ett härligt sätt. Återigen rökta kryddor och en köttig ton. Nötter, kola, mandelmassa och marsipan! Även ett tydligt drag av asfalt. Sagolikt, full pott!

Beträffande smaken så hände det som så ofta händer nämligen att det ena vinet bara växte med tiden och det andra visade upp en sida under kvällen som jag inte finner helt tilltalande.

Apricot Block har en makalös fruktkoncentration. Tjock men sammetslen karaktär av ren frukt, hallon, blåbär och jordgubbar. En mineralton infinner sig också. Smaken har en gräddig känsla med likörkaraktär (16,5%) och smak av choklad men samtidigt en frisk syra. Faten känns men på ett härligt sätt. Lång eftersmak. Allt på plats och fullständig harmoni! Nästan perfekt.

Seven Acre visar först upp samma sida som Apricot Block men efterhand uppträder en mycket störande syra som inte känns helt harmonisk eller normal. Nu har jag svårt att tro att den är artificiellt tillsatt och därför kanske den lugnar ner sig med lagring under några år men säker är jag inte. Smaken är ren, frisk och kryddig med en intensiv eftersmak. Viss syra och beska som stör. Mörka körsbär och koncentrerad svartvinbärsfruktighet. Choklad och en känsla av bakelit infinner sig i eftersmaken. Kanske blir det här vinet hur gott som helst med mognad men idag är det inte helt harmoniskt.

Apricot Block vinner provningen på poäng och är för min del det mest tilltalande vinet. Tror att jag ska försöka göra ett inköp av denna till källaren men får nog, trots allt, svårt att avstå Seven Acre helt. Kan inte släppa tanken på att den kommer att utvecklas till ett bättre och mer spännande vin med några år i källaren. Faktum är att hur bra dessa bägge viner än är så tycker jag både 2004 och 2005 Alice’s är ännu bättre trots att Alice’s är ett enklare och billigare vin per definition. Skulle jag råda någon till ett inköp så skulle det bli att välja Alice’s först. Tveka inte att prova vin från Greenock Creek Wines om chansen dyker upp!

Så här säger Robert Parker: “If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”

En Mission!

Varför en blogg om Mina Vinare?

Har länge funderat på att dela med mig av mina intryck och omdömen av vin jag provar och dricker. Efter att beslutat mig för att gå från tanke till handling så kommer ju den obligatoriska frågan, vad ska bloggen heta?

Måste erkänna att ganska många fantasifulla namn passerade revy. Efter ett tags funderande så känns det ganska bra och naturligt med Mina Vinare. Det är just vad det kommer att handla om på den här bloggen. Mina egna omdömen och intryck av viner som finns i min samling eller som köpts för att provas och bedömas för eventuellt kommande inköp till samlingen.

Ganska enkelt men säkert inte helt okontroversiellt eftersom smaken är som baken och att vända ut och in på denna (smaken) aldrig verkar upphöra att fascinera oss vinälskare. Undra om det inte är värre ställt med oss än värsta fotbollssupportern. Fast det är ju delvis denna oenighet som är tjusningen med vinprovandet.

Vad blir det för viner?

Som uttalat ovan blir det mina viner vilket betyder att det blir viner som tilltalar mig (eller som jag tror tilltalar mig). Detta i sin tur betyder att det blir mycket Australien och nya spännande Spanien.

Frankrike då?

Lugn, trots min fascination av Nya Världen och Spanien (som ju närmast känns som Nya Världen nuförtiden) så älskar jag Rhône över allt annat, speciellt Chateauneuf du Pape!

Gamla synder från tiden då Italien inspirerade mig dyker säker upp och även viner från andra länder och områden.

Eftersom jag även provar vin med vinintresserade vänner i gemensamma forum kommer också rapporter från dessa provningar att delges. Då faller ju principen om Mina Vinare men ingen regel utan undantag. Även tankar och funderingar om vin i allmänhet kanske kommer att utvecklas på bloggen om inspirationen hålls vid liv.

Längtar efter att komma igång och för att ha lite att ”kittla” med så börjar jag med lite gamla noteringar från intressanta bekantskaper under vintern och våren 2008.