Men först…
Rubriken ovan är stulen. Det där med "Wines They Are a Changing" har jag inte kommit på själv. De orden är hämtade från en artikel/öppet brev som Michael Twelftree skrev för några år sedan. Vem är då Michael Twelftree? Jo, han är vinmakare och dessutom en av ägarna till Two Hands Wines i Australien. Hans text är bland det bästa jag läst när det kommer till åsikter om vin. Det är tänkvärda ord och speciellt när vi nu går in i ett nytt decennium på tjugohundratalet så borde det vara hög tid att skrota konservativa och förlegade (van)föreställningar om vin. Som avslutning i denna post har jag infogat Michael Twelftrees text som jag uppmanar alla att ta del av. Ta er tiden och läs texten både en, två och tre gånger samt fundera på det han skriver - men först tänkte jag summera några vinminnen från 2009.
Året som gick…
Som jag skrev inledningsvis var 2009 ett makalöst vinår för mig. Bara att få spendera en vecka av sommarsemestern i favoritdistriktet Châteauneuf du Pape, när en årgång som 2007 lanserades, kändes självklart som rena Jackpotten. Att dessutom få prova tio årgångar Château de Beaucastel i trevligt sällskap gjorde inte året sämre. Château Pavie 2000 har alltid stått högt på önskelistan och nu fick jag inte bara prova den, utan dessutom åtta andra årgångar av detta så omtvistade vin. Som bonus fick jag prova en enorm mängd extraviner men kanske roligast ändå, var att få träffa några av profilerna i bloggosfären och få en bild av personerna bakom deras alias. Ett stort tack till Carina och Johan samt till Niklas för två av de mest minnesvärda provningarna någonsin.
Gomseglet är min normala hemvist och just 2009 känns även i detta sammanhang som ett av de bästa åren någonsin. Många - och dessutom enormt bra provningar har vi haft under det gångna året. Tyvärr har jag inte haft tid att återge alla på bloggen men nu när det är dags för bokslut så dyker det upp några obloggade godbitar. Nivån är alltid hög i Gomseglet men frågan är om inte 2009 är bäst hittills. Kanske känns det alltid så när man ska summera någonting men faktum är att under det år som gått har vi provat mer varierat än någonsin. Just detta med variationen har i sin tur gjort att en rödvinsälskare som mig faktiskt fått min beskärda del (och mer därtill) av vita, söta och mousserande viner under 2009.
Att välja ETT rött vin som favorit år 2009 går inte. Istället blir det överraskningarna och de lite mer känslomässigt omtumlande upplevelserna som pressenteras härefter:
Ganska nyligen hade vi en provning i Gomseglet som jag ännu inte skrivit om. Upplägget var enkelt. Var och en skulle ta med en flaska vin från årgång 1995 eller äldre. Alla viner provades helt blint och inte ens det egna vinet var känt i uppställningen. Så kom det första glaset rött – Bordeaux utbrast de flesta unisont i kör. Kanske en Italienare i Bordeauxstil sa någon annan. När vi inte längre kunde enas och visste säkert, lanserades teorin att det var en Cabernet Sauvignon/Merlot från Kalifornien. Ett så läckert, ungdomligt men moget och njutbart vin var det längesedan jag provade. Kunde det vara något annat än Bordeaux? I så fall kanske en Kalifornisk blandning. Nu kom det att visa sig, att det visst går att göra Bordeauxlika viner i nya världen men att vi var på en helt annan kontinent än den Amerikanska…
De som påstår att Aussies inte bör lagras måste tänka om. Även om de flesta deltagarna i gruppen bara är entusiaster med vin som hobby så har vi en del erfarenhet. Själv älskar jag som bekant Australiens viner men varken jag eller någon annan i gruppen hade en tanke på att detta kunde åstadkommas Down Under.
1990 Moss Wood, Margaret River - Cabernet Sauvignon har en sammetsaktig, rubinröd färg. Det doftar stall, örter, läder och svettig hästsadel. Svamp, tryffel och gräs. Körsbär, jordgubbar och kryddor. Cederträ, tobak en aning bläck och massor med gödsel. Smaken är oerhört ren och sötfruktig med mängder av mogen frukt av plommon, körsbär och svartvinbär. Ett pikant inslag av citrus, torkad frukt och bläck samt kryddighet med värme och rostat kaffe. Superläckert och perfekt drickmoget utan att kännas gammalt. Hela 95 Mina Vinare poäng. Vad expertisen anser har jag ingen aning om men för mig var detta ett exempel på när det är som roligast att prova vin – fullständig överraskning.
Som nästa (glada)överraskning i samma provning kom det efterföljande vinet. Ett vin som för mig först kändes som hemma. När det så blev tid att presentera facit utbrast total förvirring. Eftersom ingen visste var det egna vinet fanns blev det något rörigt när det var dags att avslöja innehållet i karafferna. Numret på just denna karaff avslöjade då att vi hade en Barbaresco från 1990 i glasen. Fullständigt förvånad och överraskad insåg jag att det var ett misstag att inte spara och fortsätta köpa viner från Piemonte när resultatet kunde bli så här bra. Nu kom det (tack och lov…) att visa sig vara ett missförstånd. Det var ju numret i botten på karaffen som avslöjade facit – inte numret på sidan av karaffen. Ett tipps framöver är att använda siffror på ena stället och bokstäver på andra ; )
Men visst var vi på hemmaplan…
1988 Château Rayas, Châteauneuf-du-Pape "Reserve" har en ljust klar och tegelröd färg. Det doftar örter, peppar, orientaliska kryddor och kanel i synnerhet. Stall, läder och varm frukt i starkvinston med söt karaktär som nästan övergår i karameller. Kanske också en mognadston som går mot ost till. Smaken är ren, sötfruktig med jordgubbar och körsbär samt ett inslag av citrus. En aning eldighet i den mustiga och långa eftersmaken med inslag av violpastill, vingummi och grönt äpple(?!). Ett spännande och läckert vin som är väl värd 93 med snudd på 94 poäng men som kanske hade varit ännu bättre för något år sedan. Robert Parker har provat vinet ett antal gånger med 94 poäng som betyg men vid senast publicerade officiella provningen (2003) sänkt till 92 poäng och det kanske är vägledande för vart vinet är på väg.
Detta var två av de mest minnesvärda vinögonblicken 2009. Kanske mest för att det i ena fallet kom att handla om en mycket trevlig överraskning och i det andra fallet om en gammal dröm som gick i uppfyllelse – den att få prova en mogen Rayas från en årgång gjord av legenden Jacques Reynaud själv. Han lämnade jordelivet 1997 och sedan dess har lite av magin kring Rayas försvunnit även om man nu verkar vara på väg tillbaks bland eliten igen.
Under samma provning fanns det fler viner som stack ut. En ljuvligt mogen Pesquera "Reserva Especial" från 1986 som ännu en gång bekräftade Ribera del Dueros storhet. Två viner som dock kom att arkiveras i mappen "intressant men livlöst" var två viner från två lite svagare årgångar i Bordeaux. En 1993 Château Figeac (låga 79 poäng av Bob som nog får anses adekvata) samt en inte helt pigg Château Mouton Rothschild från 1971 (låt mig antyda att jag tycker att Parkers 88 poäng från 1998 var en aning generösa). Den där Barbarescon då? Jodå, den var riktigt bra den med - men maken till torra och tuffa tanniner i ett snart tjugo år gammalt vin har jag sällan upplevt. Vinet var 1990 Produttori del Barbaresco, Barbaresco "Riserva Montestefano". Faktiskt hela 92-93 poäng från mig och en gång i tiden 92 poäng från The Wine Advocates dåvarande Italienexpert – Robert Parker. Läs hans omdöme skrivet för snart sexton år sedan (så fel hade han verkligen inte):
“The 1990 Barbaresco Montestefano reveals a gorgeously-scented nose of smoked nuts, black-cherries, cedar, and spice. Full-bodied with layers of concentrated, highly extracted fruit, this massive wine appears to be more tannic and backward than its 1989 sibling. The finish is immensely long. While approachable now, it will be at its best between 1998-2012+.”
Just mogna och utvecklade viner har berört mig extra mycket under sista tiden. Kanske blir det så att när man som jag, gillar att kasta sig över de unga och nästan nybuteljerade vinerna till vardags, uppskattar man de lite mer åldrade vinerna när det blir fest? Visst tar jag en och annan gammal åldring även hemma men det blir sällan samma kick som det blir i provningssammanhang. Jag tror att själva överraskningsmomentet är det som förgyller tillvaron och kanske blir också intrycket lite starkare då. Ytterliggare två viner, som placerar sig i topp bland de röda upplevelserna 2009, faller i just kategorin mogna och drickfärdiga viner. Först ut: ett av vinerna från vertikalprovningen av Château de Beaucastel. Visst var flera av vinerna i toppklass men 1989an får nog anses i en klass för sig. Maken till spännande och karaktärsfull doft får man leta efter. Torkad frukt och nötter med cigarrtobak och värme av sötmogen frukt samt den så eftertraktade förnimmelsen av garrigue. Sedan en smak så stor och intensiv att den aldrig ville ta slut med drag av varm och solmogen frukt samt animaliska inslag – precis som ett vin från södern skall vara. Ett monumentalt vin.
“The 1990 Barbaresco Montestefano reveals a gorgeously-scented nose of smoked nuts, black-cherries, cedar, and spice. Full-bodied with layers of concentrated, highly extracted fruit, this massive wine appears to be more tannic and backward than its 1989 sibling. The finish is immensely long. While approachable now, it will be at its best between 1998-2012+.”
Just mogna och utvecklade viner har berört mig extra mycket under sista tiden. Kanske blir det så att när man som jag, gillar att kasta sig över de unga och nästan nybuteljerade vinerna till vardags, uppskattar man de lite mer åldrade vinerna när det blir fest? Visst tar jag en och annan gammal åldring även hemma men det blir sällan samma kick som det blir i provningssammanhang. Jag tror att själva överraskningsmomentet är det som förgyller tillvaron och kanske blir också intrycket lite starkare då. Ytterliggare två viner, som placerar sig i topp bland de röda upplevelserna 2009, faller i just kategorin mogna och drickfärdiga viner. Först ut: ett av vinerna från vertikalprovningen av Château de Beaucastel. Visst var flera av vinerna i toppklass men 1989an får nog anses i en klass för sig. Maken till spännande och karaktärsfull doft får man leta efter. Torkad frukt och nötter med cigarrtobak och värme av sötmogen frukt samt den så eftertraktade förnimmelsen av garrigue. Sedan en smak så stor och intensiv att den aldrig ville ta slut med drag av varm och solmogen frukt samt animaliska inslag – precis som ett vin från södern skall vara. Ett monumentalt vin.
Ett nio år yngre vin men inte desto mindre gott var ett vin från en annan vertikalprovning. Ett vin som i egentlig mening var så gott som ett vin kan smaka. Visst fanns det andra årgångar av samma vin som inbringade högre poäng och hade både större koncentration och kraft men som fortfarande befann sig i det lite jobbiga, gröna och bläckiga stadiet - åtminstone för mig som kanske inte uppskattar Bordeaux lika mycket som många andra vinentusiaster gör. När de får mognad så händer dock ofta något som i min smak leder till en helt annan skönhet med rundare och kryddigare karaktär. Just 1998 Château Pavie var ett sådant exempel med sin söta och Portvinslika fruktighet i doften samt en kryddighet av kardemumma och kanel. Grillade och varma aromer med blyerts, cederträ och stallighet samt renaste jordgubbar. För att inte tala om smaken med sin rena och krispigga hallonfruktighet och nästan gräddiga struktur. Om någon undrar varför jag gillar Shiraz från Australien så är detta svaret. Likheterna är större än vad man först kan tro.
Att det slunkit ned mycket gott från Châteauneuf-de-Pape i övrigt lär nog de flesta redan ha förstått. Fast att upprepa dem alla här tänkte jag bespara er från men visst är det fortfarande det distrikt som ligger mig närmst om hjärtat. Även Australien kvarstår som en favorit och jag har en ganska diger lista över obloggade Australiensare att dela med mig av. Att göra det här vore fel och dessutom skulle det ta allt för mycket plats. Visst skulle några av dem kunna kvala in på årsbästa listan och faktum är att jag ett tag hade bestämt mig för, att det var just ett vin från Down Under som var 2009års bästa vin men efter att ha provatom vinet vid upprepade tillfällen så kan jag inte riktigt stå upp för den åsikten längre - då känns det bättre att låta bli. Första provade buteljen var dock en i mina ögon perfekt hundrapoängare. Resterande buteljer har inte direkt underpresterat men kanske inte helt levt upp till första intrycket.
När det gäller röda viner i övrigt så är det nog Spanien och framförallt Ribera del Duero som imponerat mest i år. Lite lustigt är det allt eftersom jag för en stund tappade tron och övergav min strategi att samla på mig dessa viner. Det är ett tag sedan jag la pengarna på vin från Ribera del Duero men inte desto mindre har jag i olika provningssammanhang fått chansen att testa dem under 2009 – och visst håller de hög klass. Kanske fortfarande världens mest underskattade kvalitetsdistrikt. Det retar mig enormt mycket att jag missat flera av de fina 2004or och 2005or som lanserats under senaste åren. Nu ser kommande årgångar inte så kul ut på pappret men vem vet – årgång 2009 ser ju tydligen lovande ut på många håll i Europa.
En av de bästa och kvalitetsmässigt jämnaste provningar vi höll i Gomseglet 2009 var just ett uppsamlingsheat med några av de hetaste Bodegorna från Ribera del Duero. Den provningen kom internt att lite skämtsamt gå under epitetet – Fast i tanninträsket. Ett vin stod ut som klar vinnare:
2004 Bodegas Aalto, Ribera del Duero "P.S. (Pagos Seleccionados)" har en närmast svartröd färg som verkligen får kallas tät. Doften är rökig med mentol, kryddor, ljus choklad och kokosfett. Vanilj, parfym, nötter och kanel. Lite bränd karaktär med plommon, sviskon och aprikoser. Smaken är stor med ren och frisk fruktighet av svartvinbär och körsbär. Rostad karaktär med en enormt lång och koncentrerad smak som leder till en närmast oändlig men balanserad eftersmak med kokos, aprikoser, choklad och plommon. För att utrycka saken krasst så känns Jay Millers 98 poäng lite försiktiga. Jag lägger gärna på en poäng eller åtminstone ett plustecken. Ett helt makalöst bra vin. Kanske 2009års mest kraftfulla uppenbarelse.
Inte i samma provning men dock från samma distrikt kom 2004 Bodegas y Viñedos Alión, Ribera del Duero och även om det vinet hade en annan framtoning och kanske inte nådde upp till samma höjder så blev det dock åter en bekräftelse på hur bra vinerna härifrån egentligen är. Även Jays 96 poäng får anses okej eller till och med lite låga. Ett bländande vin. Många var exemplen under 2009 och faktiskt tyckte många av oss att Jay Miller varit lite konservativ och försiktig i sina bedömningar emellanåt – och många var exemplen då vi var rörande överens med Jay.
Ett distrikt som kanske inte direkt förknippas med mig är Bourgogne men faktiskt är att två av mina mest positiva erfarenheter på den röda sidan under 2009 kom från just Bourgogne. På den vita sidan var det definitivt så. Sedan är det som så att under begynnelsen av mitt allt stigande intresse för vin, så var faktiskt Bourgogne mitt favoritdistrikt och det område jag vurmade mest för. Därför blir jag alltid lika glad när jag får riktigt bra Bourgogne i glaset.
Under en blindprovning i höstas serverades alla viner helt slumpvis och ordningen fick bli som den blev. Det ena vinet svartare och mörkare än det andra och så då sist i raden ett stackars ljusrött vin som närmast såg blekt och dödsdömt ut från början. Så blev det på sätt och vis också. Några tyckte det var ett udda och klent vin som mest påminde om tandläkarmottagning men jag bland resterande föll handlöst för det här:
2007 Domaine Marquis d'Angerville, Volnay 1er Cru "Clos des Ducs" har en klar och ljust purpurröd färg. Doften är explosiv och stor med kött, rök, ved och prickigkorv. Animalsikt till tusen och med höstlöv, rotfrukter, skog samt rostat kaffe som komplement. Parfymerat av mysk och samtidigt blodigt och djuriskt – fantastisk doft. Smaken är ren, bärig med smörighet och nickelkola. Jordgubbar, hallon och en ren lång samt balanserad eftersmak. Elegans, intensitet samt renhet är smakens signum. Lysande. Ett vin som jag kanske övervärderar med mina 96 poäng men blir man biten av vinlusen så blir man.
I en annan provning kom åter ett vin från Bourgogne att drabba mig hårt. En provning som inte direkt bjöd på några större upplevelser men ett vin stod ut:
2001 Dominique Laurent, Clos de la Roche har en ljusröd och aningen tegelfärgad lyster. Doften är rökig, lätt örtig och animalisk med korv, skinka och kolgrillat kött. Rotfrukter, höstskog, fat samt tjära och närmast en sotighet i aromen. En lustig förnimmelse av popcorn framträder också. En förförisk doft. Smaken är ren och frisk av körsbär och jordgubbar. Smörkola/nickelkola samt visköst och fruktsött med en sammetslen och intensivt lång eftersmak. Ett underbart gott och balanserat vin som utstrålar harmoni. Det blir 95 med snudd på 96 poäng.
En vintyp jag nästan aldrig köper eller dricker är Amarone. Varför det blivit så vet jag inte. Egentligen borde stilen passa mig men oftast upplever jag dessa viner som alltför russinlika och en aning orena i karaktären. Samtidigt kan jag bli väldigt överraskad när jag får Amarone blint. Många gånger går jag bet på att identifiera dem och ofta tycker jag ganska bra om dem. Under en mycket trevlig middag på försommaren hos kompisen och hans familj fick vi som vanligt fantastisk mat och grymt goda viner. Egentligen förtjänar de vinerna en egen post men ibland tvingas man rationalisera. Först ut bland de röda kom en 2003 Domaine Pierre Usseglio "Cuvée de mon Aïeul" som jag tyckte mycket om men möjligtvis stördes jag något av råa tanniner och en lite vrång känsla i vinet. Jag slutade ändå på höga 95 poäng (RP 97). Nästa vin var en härlig överraskning i form av 2001 Torbreck "The Factor" som var underbar i en sval men klassisk Australiensisk stil. Mer balanserad och enormt rik vilket ledde till hela 97 poäng från mig (RP 98). Ändå överträffade det tredje vinet de mer namnkunniga föregångarna. Detta blev ett sådant tillfälle då jag insåg att det är lätt att missa godbitar på grund av förutfattade meningar:
2004 Marion, Amarone della Valpolicella har en intensiv och klar rubinröd färg med en vacker lyster. Doften är stor och tydligt sötfruktig med ljus/vit choklad och tobak. En aning bittermandel och körsbär med nästan en syltad kompottkänsla samt blommor och exotisk frukt. Aprikoser och ett enormt friskt intryck även om det finns en rökighet i bakgrunden. Kanske finns det även lite russin med i doftspektrumet. Enormt läckert doftar det i alla fall. Även smaken är ren med en superkoncentrerad och harmonisk framtoning. Det smakar, kola, kaffe, sötlakrits och violpastill med en pikant kryddighet som av kardemumma. Körsbär, svartvinbär och sviskon i en len och närmast gräddlik eftersmak. Även i smaken framträder en tobakskaraktär med en viss bränd starkvinston. Ett makalöst vin som ligger i toppskiktet av kandidaterna till titeln årets vin 2009. Det blir 98+ poäng som smakar mumma. Bedömd av The Wine Advocates nuvarande Italienspecialist – Antonio Galloni – till 94 poäng, vilket jag tar som en förolämpning ; ) med följande rader:
“The 2004 Amarone della Valpolicella is a powerful, tightly wound wine that will require patience. This large-scaled Amarone flows from the glass with remarkable intensity and thrust. Ripe dark fruit, tobacco, minerals and toasted oak gradually make an appearance as the wine opens up. A dramatic, unique wine, it will require some time in bottle to come together but this Amarone is already shaping up to be another winner from Marion. It is not to be missed.”
Det var mina röda vinminnen. Visst har jag provat vin med högre betyg/poäng som resultat men när jag försökte tänka tillbaks på året som gått var det dessa viner som kändes naturliga att lyfta fram som favoriter. Om jag skulle göra en lista med viner i den ordning jag satt poängen så skulle den se dramatiskt annorlunda ut. Men nu handlar ju inte allt om poäng utan en summering som denna handlar mer om upplevelsen som så och då behöver man inte vara strikt och rationell utan se mer till de känslor som vissa viner lyckas framkalla.
När det gäller övriga viner – det vill säga de som inte är röda till färgen så har 2009 bjudit på många och kvalitativt bra viner. Kanske är det enklare att plocka ut favoriterna i dessa kategorier eftersom valmöjligheterna för min del trots allt är färre.
Bästa Champagne blev ett vin som jag provade vid två helt olika tillfällen och dessutom helblint. Första smakprovet skedde redan i januari och andra smakprovet för endast två månader sedan. Intressant är att jag vid bägge tillfällena tyckte precis lika mycket om vinet och dessutom med samma betyg som resultat – ganska skönt att kunna lita till sin egen smak ibland ; )
Från intrycken i höstas:
1988 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Rare" har en gyllengul färg. Doften är stor och brödig med mandel och nötter i allmänhet samt marsipan och nougat. Aprikoser, sötfruktighet och mognad med ett visst dammigt intryck. Smaken är rik, gräddig med bra syra och klart utvecklad. Äpple, citrus, jordighet och rostat kaffe samt minerallitet och nickelkola med mentol och en aning tobak. En ovanligt rik och kraftfull Champagne som kanske inte går hem i de elegantare kretsarna. Absolut värt 95 poäng. Läs mer om mina intryck från januari månad här.
Bland vårens vita viner var det främst två viner som stod ut. På sitt vis ganska lika varandra och i en stil som inte är alldeles typisk. Det ena inte helt torrt i munnen och det andra definitivt lite halvsött. Enormt goda och personliga men på ett vis som kanske inte direkt uppmanar till komplement av mat utan nog är godast precis som de är. Att jag gillade det ena vinet kom inte som någon överraskning men att det andra blev en sådan succé hade jag aldrig trott på förhand.
Mest personliga av alla vitviner 2009 blev:
2000 Lur-Saluces (Château d'Yquem), Bordeaux Supérieur "Y" som var magiskt och förföriskt. Exotiskt som få och med en renhet som kändes förbluffande. Att ett så, för sina söta viner, berömt slott som d'Yquem kunde göra torra vita viner hade jag aldrig trott. Läs om vinet och provningen i övrigt här.
Lika förföriskt och gott men betydligt sötare var vinet från stora kullen. En provning som kom att handla om två kusiner och deras fäder – familjen Cotat i Loire. Det mesta var gott men 1996 Domaine Francis (Pascal) Cotat, Sancerre "Cuvée Spéciale La Grande Côte" stod ut i en klass för sig. Så gott och så läckert har aldrig förr Sauvignon Blanc smakat. Läs om vinet och provningen här.
Ska man nu välja ett vitt vin som ska vara 2009års bästa vita, så bör det nog vara ett torrt vin per definition. Ett sådant kom i en provning i höstas som enbart hade fokus på Bourgogne – och då endast vita sådana. Det var ett tag sedan jag gav upp vit Bourgogne på grund av att jag alldeles för ofta kände mig besviken och lurad. Dyra viner som ofta doftade kofta och smakade Sherry. Däremot Chardonnay har jag all kärlek kvar för men oftast då från nya världen. Dessutom tycker jag att de klarar fathanteringen betydligt mycket bättre än vad de allra flesta Burgundiska producenter gör. För att omkullkasta mina fördomar så blev höstens Gomsegelprovning av vit Bourgogne nästan magiskt bra. Jämnare kvalitet i en och samma provning har jag sällan upplevt. Självklart fick jag en favorit och ett vin som jag måste anse bättre än övriga och det vinet blev 2009års bästa vita (torra) vin:
2005 Louis Jadot - Domaine des Héritiers, Corton-Charlemagne Grand Cru har en ljusgul färg. Doften är stor med päron, melon, smörkola och kryddor. Choklad, tobak och mandel som närmast påminner om botrytis samt klara inslag av honung och "Lemmon Curd". Mineraler, nickelkola, tropisk frukt och en renhet som är fantastiskt men som även ger ett modernt intryck. Smaken är mycket stor och ren med härlig frisk fruktighet och en klart gräddig känsla. Smörkola, gräs, mineraler som nästan upplevs som krossad sten och stål. Intensivt i eftersmaken med ett närmast blommigt intryck. Sagolik renhet och koncentration i ett. Klart imponerande. Det blir 96+ poäng och årets vita vin 2009!
Ett år då man har provat två årgångar av Château d'Yquem på en och samma gång, borde ju borga för att årets söta vin ska komma från Frankrike. Nej - som vanligt (höll jag på att säga) tycker jag inte att Frankrike dominerar på den fronten. Det finns ett annat land som håller en i mina ögon högre klass och dessutom till en bråkdel av kostnaden av de främsta Franska vinerna. I en provning under hösten provade vi både torra vita, röda samt söta viner från Österrike och jösses vad gott ett av vinerna var:
2000 Alois Kracher, Neusiedlersee - Scheurebe TBA #9 Zwischen den Seen har en färg som närmast kan liknas vid en blandning av brunt och orange. Doften är minst sagt stor och fängslande med sötma, choklad, rök och mandelmassa. Tobak, bonvax, äpplemust, svett och läder. Som gammal ishockeymålvakt under 70och 80talet känns det som jag sitter i ett omklädningsrum och snusar på benskydden. På den tiden var det läder och inte konstmaterial i utrustningen. Det doftar så ljuvligt att det nästan inte går att slita snoken ur glaset. Smaken är ohyggligt stor och koncentrerad med nötter och choklad som drar mot sirap, knäck och smörkola till. Nougat i nästa tag och sedan frukter i massor med aprikos, persika, jordgubbssylt, apelsinlikör och fruktpuré med grädde. Att eftersmaken är oändlig och tjockt koncentrerad kommer knappast som någon överraskning. Ett sött vin i världsklass som jag lätt sätter 98 poäng på. Att restsockernivån är skrämmande hög kan man ju gissa men när man läser noteringen i The Wine Advocates Österrikeavdelning som Pierre Rovani, på den tiden det begav sig, ansvarade för blir man allt lite rädd. Han delade förövrigt ut 97 poäng:
“Sweet oak, botrytis, and jellied apricots emanate from the glass of the 2000 #9 Scheurebe Trockenbeerenauslese Zwischen den Seen. A diabetic’s nightmare (6.5% alcohol, 347.8 grams residual sugar/liter, and 7.6 grams/liter total acidity), this full-bodied wine slathers itself onto the palate, revealing syrupy layers of jellied peaches and spiced dried apricots. It has unbelievable power, density, and length. Projected maturity: now-2045.
This effort, because of its monstrous levels of residual sugar and low alcohol, is a dessert more than a wine ... yet is immensely impressive!”
Det var det hela och min summering av 2009års intressantaste vinupplevelser. I ärlighetens namn så toppar nog många 2007or från Châteauneuf-du-Pape listan men ibland blir det för mycket av det goda och även det godaste kan ibland bli vardag och då är det vinerna som avviker från slentrianen som etsar sig djupast i minnet – så känns mitt 2009.
Dessutom har 2009 stundtals varit riktigt roligt i dialogen med er som kommenterar. Det är alltid lika välkommet och uppfriskande. Man behöver den uppmuntran för att orka fortsätta och känna glädje över att någon läser. Ibland undrar man om någon orkar bry sig men uppenbarligen är det så. Det är några stycken som flitigt kommenterar och det uppskattar jag verkligen men ännu roligare är det faktiskt när man får respons från någon okänd för första gången. Då får åtminstone jag förnyad energi. Hur många som läser har jag ingen aning om eftersom jag inte har någon funktion igång för insamling av statistik. Egentligen kvittar det så länge jag tror att de som läser uppskattar det jag skriver. Sedan är det faktiskt lite terapi emellanåt - att få "snöa in" i sin värld och glömma allt runtomkring sig – även om nu inte hustrun helt håller med i det resonemanget. Kanske borde man rikta största tacket till familjen!
Till slut och kanske viktigast av allt följer här inlägget gjort av Michael Twelftree som ett ställningstagande i den eviga debatten om gamla respektive nya världen samt dess frukt och alkoholbomber. Hur motigt det än må kännas efter min långa text så hoppas jag att ni orkar läsa följande rader både en, två och tre gånger. Nog har Twelftree en poäng!
Wines They Are A Changing
October, 2006
“I have just finished reading Hugh Johnson's new book, A Life Uncorked. I gained a great deal of insight from this book and overall found it to be an interesting guide through his life, however, generally I personally disagree with Mr Johnson's image of wine and what he thinks it should be.
I rate the better taster I meet in my travels by the way they taste and discuss wines when they're clearly outside their comfort zone. Luckily I get to taste wine in Burgundy and the Napa Valley a few times each year and it's a great leveler when you are faced with the same equation be it on another continent, so I approached Hugh Johnson's book in much the same way. I knew that I would not support his attitude to wine but it would be an interesting read.
Sadly, by the middle of the book you get a strong feeling that Mr. Johnson likes his wines to fit and feel like an old favorite sweater and if a wine does not conform or is outside his safety zone, the wine is not worthy. He also demonstrates a similar stance on warm climate Australian wines, American culture and American wine reviewers.
Throughout the book the debate of new world wine styles and their high alcohol levels simmers to the point that I ended up a little perplexed that in Mr. Johnson's eyes a wine must immediately fit with the specific meal you have chosen that evening or it should be thrown out. At no point does he try to welcome in the new century and the new wine generation, preferring to drink the wines of the times and days gone past.
A case in point is that I opened a bottle of our 2004 Two Hands ARES, which is 85% alcohol free, for my birthday a few weeks ago, Luckily it was everything and a bit more, straight up and gave me a great deal of pleasure. I drank half the bottle from a large Riedel stem in front of the television (Golden Rule 1 - wine does not have to be drunk with a meal) the next night I sat down to dinner and enjoyed the rest of the bottle and it was glorious, defined, succulent and very long.
I'm personally lost with the whole 'wine and food' generalization as most of my favorite wine moments happen away from the dining table. Nothing is better than walking through the door after work on a hot day and cracking the screw cap on fresh Clare Valley Riesling, or filling up your glass to the brim after a meal and retiring to the couch or sitting in the garden on a sunny day with an aged wine and a good book. (Golden Rule 2 - wine must be enjoyed)
Occasionally I find that elegant wine styles are just average wines masquerading with an excuse. I would prefer a wine made with raging hormones, with plenty of everything with an under core of balance that has somewhere to go in the cellar and has the potential to offer you a great palate of rhythm and melody after a long sleep. (Golden Rule 3 - if it got lots of flavour you can cellar it). One thing that I don't feel Mr. Johnson explains nor has an understanding of is how the tannins in wines have changed so dramatically over the past 20 odd years and I personally feel that this has changed the ageing curve of the wines that we drink, greatly. Over the past few weeks I have tasted a number of the better Bordeaux's from the 2000 and 2003 vintage and it's alarming at how mouth filling and enjoyable these wines can be at a young stage. I put this down to the more uniformed and riper tannins and better oak selection.
In the end, I am a defender of high alcohol Australian Shiraz, Cabernet and Grenache based wines as I really enjoy the wines that they make. I find in a number of them they have the mouth weight and texture to carry the alcohol and they make wines that are exciting and make you feel alive. At Two Hands we pick all our vineyards based on flavors that we taste with our own god given taste buds. Interestingly quite often we have no idea what the potential alcohol of a certain vineyard will be until we have crushed the fruit and sadly, in Mr. Johnson's eyes, producing wines high in Alcohol. I think the question needs to be asked 'what style of wines would we make if the fruit was picked at lower potential alcohol a few weeks earlier, when the fruit had little flavor, harsh tannins and an underlying greenness'?
Interestingly when you meet and taste with the greatest winemakers on the planet, guys like Elio Altare in the Piedmont, Bob Levy at Harlan Estate, Bernard Noblet at Domaine de la Romanee Conti, Bernie Raveneau at Domaine Francois Raveneau, Bo Barrett at Chateau Montelena or Paul Pontallier at Chateau Margaux, the question of when do you decide to pick always comes up and every time the question provokes the same answer 'When The Flavors Right'. So, I'm continually amazed when the best wines in the world are made on instinct, risk and character that certain press and the likes of Mr. Johnson, must continue to analyze them by looking so critically at the numbers, namely Alcohol content, even before the all important price tag and actually, heaven forbid, tasting the wine!
In my seven vintages of making wine in Australia I have learnt that alcohol content is one variable in a myriad of variables. Surely vine spacing, clonal selections, water and canopy management, picking date, sunlight hours, diurnal range, rainfall, crushing technique, yeast inoculation, ferment time, temperature and technique, oak selection, racking regime, barrel ageing, blending, style, winemakers knowledge, etc., etc. are just as important in the character, style and make up of the finished wines.
Sometimes wine reviewers need to have a bee in their bonnet as it gives them an angle or something to write about. I wonder if we'd be under the same scenario if all the red wines for the past 100 years averaged Alcohols of 15.0% and a few people had just started making some wines at 13.5%, would there be the same carry on?
Later this year we will be bottling a Cabernet Sauvignon at 16.2%, something we're quite puzzled about. We picked the fruit at 15.2%. It had a very long and slow and sluggish ferment, spent two years in oak and was only racked once after malolactic fermentation. We recently put the final blend together and had the sample analyzed for the label and laughed when it came back at 16.3%. At first we thought the analysis was wrong and predicted that it would be around 15.5% to 16.0%, so we sent it back for re-sampling and it came back at 16.2%. So what are we to do? Be dishonest or stand next to the wine we and our aggressive yeast buddies made that particular year! Other options would be to blending it back with some barrels lower in alcohol, add some water, de- Alcoholize it like so many Californian wines or just not release it. It's only three barrels so we have decided to take a gamble because we really like the wine.
In an era of so many 'choreographed' major wineries controlling so much of the Australian wine industry I still and always will love the best in Australian red wines and feel that they can compete with all the great wines of the world. I know I will be an embattled war victim defending this style to the day I die. And to Mr Johnson and Co, lose the attitude and please join us in this exciting new century of wine.”
—Michael Twelftree, Proprietor and Winemaker, Two Hands Wines
October, 2006
“I have just finished reading Hugh Johnson's new book, A Life Uncorked. I gained a great deal of insight from this book and overall found it to be an interesting guide through his life, however, generally I personally disagree with Mr Johnson's image of wine and what he thinks it should be.
I rate the better taster I meet in my travels by the way they taste and discuss wines when they're clearly outside their comfort zone. Luckily I get to taste wine in Burgundy and the Napa Valley a few times each year and it's a great leveler when you are faced with the same equation be it on another continent, so I approached Hugh Johnson's book in much the same way. I knew that I would not support his attitude to wine but it would be an interesting read.
Sadly, by the middle of the book you get a strong feeling that Mr. Johnson likes his wines to fit and feel like an old favorite sweater and if a wine does not conform or is outside his safety zone, the wine is not worthy. He also demonstrates a similar stance on warm climate Australian wines, American culture and American wine reviewers.
Throughout the book the debate of new world wine styles and their high alcohol levels simmers to the point that I ended up a little perplexed that in Mr. Johnson's eyes a wine must immediately fit with the specific meal you have chosen that evening or it should be thrown out. At no point does he try to welcome in the new century and the new wine generation, preferring to drink the wines of the times and days gone past.
A case in point is that I opened a bottle of our 2004 Two Hands ARES, which is 85% alcohol free, for my birthday a few weeks ago, Luckily it was everything and a bit more, straight up and gave me a great deal of pleasure. I drank half the bottle from a large Riedel stem in front of the television (Golden Rule 1 - wine does not have to be drunk with a meal) the next night I sat down to dinner and enjoyed the rest of the bottle and it was glorious, defined, succulent and very long.
I'm personally lost with the whole 'wine and food' generalization as most of my favorite wine moments happen away from the dining table. Nothing is better than walking through the door after work on a hot day and cracking the screw cap on fresh Clare Valley Riesling, or filling up your glass to the brim after a meal and retiring to the couch or sitting in the garden on a sunny day with an aged wine and a good book. (Golden Rule 2 - wine must be enjoyed)
Occasionally I find that elegant wine styles are just average wines masquerading with an excuse. I would prefer a wine made with raging hormones, with plenty of everything with an under core of balance that has somewhere to go in the cellar and has the potential to offer you a great palate of rhythm and melody after a long sleep. (Golden Rule 3 - if it got lots of flavour you can cellar it). One thing that I don't feel Mr. Johnson explains nor has an understanding of is how the tannins in wines have changed so dramatically over the past 20 odd years and I personally feel that this has changed the ageing curve of the wines that we drink, greatly. Over the past few weeks I have tasted a number of the better Bordeaux's from the 2000 and 2003 vintage and it's alarming at how mouth filling and enjoyable these wines can be at a young stage. I put this down to the more uniformed and riper tannins and better oak selection.
In the end, I am a defender of high alcohol Australian Shiraz, Cabernet and Grenache based wines as I really enjoy the wines that they make. I find in a number of them they have the mouth weight and texture to carry the alcohol and they make wines that are exciting and make you feel alive. At Two Hands we pick all our vineyards based on flavors that we taste with our own god given taste buds. Interestingly quite often we have no idea what the potential alcohol of a certain vineyard will be until we have crushed the fruit and sadly, in Mr. Johnson's eyes, producing wines high in Alcohol. I think the question needs to be asked 'what style of wines would we make if the fruit was picked at lower potential alcohol a few weeks earlier, when the fruit had little flavor, harsh tannins and an underlying greenness'?
Interestingly when you meet and taste with the greatest winemakers on the planet, guys like Elio Altare in the Piedmont, Bob Levy at Harlan Estate, Bernard Noblet at Domaine de la Romanee Conti, Bernie Raveneau at Domaine Francois Raveneau, Bo Barrett at Chateau Montelena or Paul Pontallier at Chateau Margaux, the question of when do you decide to pick always comes up and every time the question provokes the same answer 'When The Flavors Right'. So, I'm continually amazed when the best wines in the world are made on instinct, risk and character that certain press and the likes of Mr. Johnson, must continue to analyze them by looking so critically at the numbers, namely Alcohol content, even before the all important price tag and actually, heaven forbid, tasting the wine!
In my seven vintages of making wine in Australia I have learnt that alcohol content is one variable in a myriad of variables. Surely vine spacing, clonal selections, water and canopy management, picking date, sunlight hours, diurnal range, rainfall, crushing technique, yeast inoculation, ferment time, temperature and technique, oak selection, racking regime, barrel ageing, blending, style, winemakers knowledge, etc., etc. are just as important in the character, style and make up of the finished wines.
Sometimes wine reviewers need to have a bee in their bonnet as it gives them an angle or something to write about. I wonder if we'd be under the same scenario if all the red wines for the past 100 years averaged Alcohols of 15.0% and a few people had just started making some wines at 13.5%, would there be the same carry on?
Later this year we will be bottling a Cabernet Sauvignon at 16.2%, something we're quite puzzled about. We picked the fruit at 15.2%. It had a very long and slow and sluggish ferment, spent two years in oak and was only racked once after malolactic fermentation. We recently put the final blend together and had the sample analyzed for the label and laughed when it came back at 16.3%. At first we thought the analysis was wrong and predicted that it would be around 15.5% to 16.0%, so we sent it back for re-sampling and it came back at 16.2%. So what are we to do? Be dishonest or stand next to the wine we and our aggressive yeast buddies made that particular year! Other options would be to blending it back with some barrels lower in alcohol, add some water, de- Alcoholize it like so many Californian wines or just not release it. It's only three barrels so we have decided to take a gamble because we really like the wine.
In an era of so many 'choreographed' major wineries controlling so much of the Australian wine industry I still and always will love the best in Australian red wines and feel that they can compete with all the great wines of the world. I know I will be an embattled war victim defending this style to the day I die. And to Mr Johnson and Co, lose the attitude and please join us in this exciting new century of wine.”
—Michael Twelftree, Proprietor and Winemaker, Two Hands Wines
Tack för ett fantastiskt kul vinår 2009!
Mina Vinare
