lördag, augusti 27, 2011

Nord 1 – Syd 0 eller Systembolagets just då billigaste medicin med en pikant smak av terpentin!

I halvlek leder absolut nord över syd men mot halvleksvilan kändes det som om syd var nära en kvittering - fast i halvleksvilan måste jag tillstå att nord otvivelaktigt leder.



Pretentiösa människor är det värsta jag vet och till den kategorin har jag alltid räknat Thåström men jag måste tillstå att även en blind höna ibland hittar ett korn.

Upplösningen kommer så småningom men tills dess måste ni lyssna på ett av musikvärldens undantag – varför inte låtar som denna alltid?




söndag, augusti 14, 2011

Ledsen Bob – men min är större än din!

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:



2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.



John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!




Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

lördag, augusti 13, 2011

Skjuten i sank!

Nu handlar det förvisso inte om erövringar av kvinnor men låtens titel och innehåll får nog ändå symbolisera kvällens upplevelse. Inte för att det mindre goda vinet gör mig besviken men denna gång har advokaterna helt fel enligt mig – även enligt hustrun, för på frågan om vilket som var hundrapoängaren svarade hon rätt – det vill säga precis lika som mig. Då ska ni veta att mina omdömen baseras på sex respektive fyra smakprov.


När vi kom att diskutera doften så blev min beskrivning rostigt järn och mineraler medan hon mest associerade till gamla mynt. Smaken renare än hallon och jordgubb i vaniljsås toppad med choklad! Hursomhelst “Rule Brit… Nej, jag menar… Rule Australia - Rule!”





PS. Fullängdsversionen kommer inom kort! DS