söndag, april 29, 2012

40-årskris?

Att jag en dag skulle tycka att Kent var viktigt och angeläget trodde jag aldrig. Min fru frågade mig så sent som igår om jag ville gå och lyssna på bandet. Är du tokig – det är ju bara en massa tonårstjejer som går på en konsert med Kent svarade jag.

Lite i medvetandet fanns dock Jan Gradvalls och Håkan Engströms recension av gruppens nya album. Prisad vare Spotify – en lyssning ikväll och jag måste erkänna att det är ett fantastiskt album de släppt.

Bästa spår? Ja, det är samma bekymmer som att välja bästa vin men direkt i hjärtat satte sig följande låt:



lördag, april 28, 2012

She has guts!

Dessutom har hon god smak – så god att hennes etikett till 2010 Colombis måste utses till årets snyggaste. Hon är dessutom en bestämd madam men också en slipad affärskvinna – jag vet för jag har mött henne. Det mötet är en annan och hittills ej berättad historia men kanske kommer den en dag på bloggen.




Vin - kan Isabel Ferrando också göra och inte fegar hon då. Nej, här är det fullt blås och fantastiskt bra viner som går från klarhet till klarhet. När nu hennes två intressantaste viner från årgång 2010 ska provas är det med stor spänning jag korkar upp de bägge buteljerna. Ett av förra årets favoritviner kom från just Domaine Saint Préfert. Frågan är om inte även ett av 2012års favoritviner kommer att komma från henne men denna gång från det andra varumärket i hennes portfölj – Colombis. Kul dessutom att hon helt skamlöst deklarerar de 16% alkohol buteljen faktiskt innehåller (även om jag tror det är i underkant).




Isabel lär ha brutit samarbetet med Philippe Cambie och gör nu vin i en aning mer traditionell stil utan hel avstjälkning. Dessutom expanderar hon och äger vinmark i fler lieu-dits än tidigare. Kanske är det bara början av en ny epok vi nu upplever?

2010 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en klar purpurröd färg. Doften är fullkomligt magisk med massor av röda bär så som jordgubbar och hallon. Choklad, kaffe, rostade örter och kolaremmar. Lakrits och backelit med en minerallitet av dammig grusväg och våt sten. Helt perfekt och ren med en aning vanilj och blommighet som ger ett läckert och komplext inslag i den annars mycket fruktiga och aromatiska doften. Även ett köttigt och animaliskt inslag träder fram efter ett tag med drag av terpentin och rök.

Smaken är en dröm för hedonister. Jordgubbar, kola, choklad och kryddig ek. Enormt rik och lång eftersmak med inslag av aprikoser, mandel och vanilj. En skön viskositet men också friskhet och balanserad syra. Komplex med inslag av våt tobak och kryddor samt tropisk fruktighet och lakrits. Scheisse Gut - som Peter Antoine skulle utrycka saken.

2010 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en klar och djup purpurröd färg. Doften är mer sluten fast också mer spännande på ett märkligt vis. Kanel, orientaliska kryddor, körsbär samt garrigue i en klassik och lite rustik stil. Järn, stål och minerallitet och drag av blåbär samt trädbark och en aning stallighet samt svettighet. Sälta, örter och en jordighet/stjälkighet. Tobak, läder och rök men också samma florala och dammiga inslag som det föregående vinet.

Smaken är mycket frisk med en påtaglig syrlighet fast också enormt koncentrerad. Svarta vinbär, mörka körsbär och klart markerade tanniner. Lakrits, sälta och mineraler in en tuff och inte helt inställsam stil. Det känns som en blandning av grus och svartvinbärsdryck med en fantastiskt lång och intensiv eftersmak. Ingen sötkladdighet alls utan snarast en förbluffande stram och klassik vinsmak som förvånar en del.






Det här är två fantastiskt bra viner men i två ganska olika stilar. Vilken man föredrar beror alldeles säkert på ens preferenser men också om man vill njuta för stunden eller pina sig i väntan på framtiden. Vilket som kommer att smaka bäst om 10-15år är svårt att säga men om jag skulle gissa, vågar jag påstå att Charles Giraud kommer att överleva Colombis.

Den som föredrar Bordeaux, Bourgogne och klassiska Italien kommer garanterat att gilla Charles Giraud. Den som gärna flörtar med nya världen och Spanien har lika givet sin favorit i Colombis. Därmed inte sagt att den sistnämnda på något vis är vulgär eller överextraherad - bara så mycket mer generös just nu.

Jag fullkomligt älskar 2010 Colombis och jag är lika tagen som första gången jag provade 2005 Noon "Eclipse". Likheterna finns och jag hoppas verkligen inte att det skrämmer bort någon. Jag tycker att detta är så nära total vinglädje man kan komma. Betyder det perfektion och 100 poäng? Svaret är ja om man bara ser till stunden men om man ska fundera över framtid och vad man tycker nästa gång så kanske 98/99 räcker. Om Parker får ett perfekt smakprov och har en bra dag så är jag ganska säker på att ”the three digit number” ligger nära tillhands även för honom (från fat 95-97).




Ett vin han redan annonserat för just det perfekta betyget är 2010 Charles Giraud. I oktober förra året tog han i med 98-100 poäng. Är detta då fel? Absolut inte men man måste nog ha stor framtidstro och god hälsa för att få uppleva potentialen i vinet. Allvarligt talat så räcker det kanske med bara några år men helst fem till tio för att helt få ut vinets potential. Själv sätter jag 97 poäng just nu och väntar ett bra tag innan jag smakar igen – tror jag.

Förra året provade jag de bägge vinerna i årgång 2009 och det var en helt annan upplevelse som ni kan läsa mer om här och senare här. För bara någon vecka sedan var det dags igen med 2009 Charles Giraud och gud vad gott det vinet är. De har gemensamma drag men inte mycket likheter just nu. Om några år är det kanske läge för en tvekamp men då får nog även årgång 2007 vara med… udda eller jämt?

PS. En post om den fantastiskt lyckade och trevliga skånska bloggkonferensen är på gång men ännu ej färdig. DS

fredag, april 20, 2012

Majestätiskt Maestro!

Många saker kan man berömma Philippe Cambi för - men han och rugbykompisen Claude Fonquerles val av etiketter till L'Oustal Blanc är inte en av dem.



Göra vin kan karlen däremot och få viner i min källare har till sin kostnad skänkt så mycket glädje som dessa.




Jag har flera gånger varit på gång att skriva ett långt inlägg om firmans viner men aldrig riktigt kommit loss. Så blir det inte heller denna gång men kanske kommer detta inlägg att fungera som en morot att till slut köra fullängdsversionen.

För några år sedan kom jag av en slump över ett restparti av L'Oustal Blanc’s viner från årgångarna 2003, 2004 och 2005. Jag grabbade möjligheten som man brukar säga och det blev en chansning som gick hem. Åtskilliga gånger har jag plockat fram en flaska för vardagsbruk men nästan alltid blivit mer än positivt överraskad. För ungefär ett år sedan började jag fundera på om tiden skulle rinna ifrån vinerna men istället blev det tvärtom – ju äldre de blir ju godare och än mer övertygande blir de.

Man gör ett flertal viner och sortimentet är en aning förvirrande – främst för att flera av dem är årgångslösa på grund av sin klassificering som Vin de Table. Just ett sådant är kvällens vin (trots att det varit firmans prestigevin) men att det kommer från året 2003 råder det ingen tvekan om av etiketten att döma.





L'Oustal Blanc, Vin de Table Francais - Maestoso 3 har en ganska mörkröd och svagt utvecklad färg. Doften är först en aning muggig men bara efter 20 minuter öppnar den upp sig med mängder av komplexa och även en del sekundära aromer. Det doftar choklad, tobak och pinjeskog med inslag av terpentin och grillad biff med örter från Provence. Körsbärslikör och mynta med svettigt omklädningsrum samt mörkrostat kaffe. Rök och tjära med ett inslag av järn och mineraler samt bränd jord och torkad frukt. Det doftar Châteauneuf-du-Pape!

Smaken är ren och frisk men med en tydlig sötfruktighet. Mörk choklad och kakao med kaffe och plommon. Intensiv smak med en del hetta och värme. Torkad frukt och kryddor med en aning bittermandel och sötlakrits i eftersmaken. Ganska stram trots sitt generösa utryck. Lite svalt tempererat framträder mer fruktighet av jordgubbar och körsbär men med stigande temperatur kommer betydligt mycket mörkare och sötare smaker fram.

Absolut ett gott vin och till mat dämpas faktiskt vinets rättframma och lite fruktsöta stil en aning. En cuvée på 1/3 vardera av Grenache, Syrah och Carignan där musten från de två sistnämnda druvorna lagrats på nya fat. Ekfatens okrönte konung - Dominique Laurent - från Hertigdömet Bourgogne står för leveransen av fat och just inslaget av "dyra" fat är påtagligt i vinets karaktär.

Värt att tillägga är att senare årgångar av vinet klassificerats som AOC Minervois men att man numera helt slutat producera denna cuvée. En annan som slutat är Philippe Cambi och sedan årgång 2006 är det Claude Fonquerle som tillsammans med hustrun Isabel själv står för verksamheten.





Som jag inledde med har jag provat rikligt av firmans viner och det finns ett par som har presterat milsvitt över mina förväntningar medan något varit en aning klumpigt och svårt att ta till sig. Om lusten faller på, så kommer det kanske en mer fullständig rapport så småningom. Sagolika viner i sin stil är de absolut.

lördag, april 07, 2012

Ordning eller oreda...

Att årgångar spelar roll är nog självklart för alla vinälskare. Trots att 2007 i Spanien inte är den mest minnesvärda årgången lockade vinet till ett smakprov. Det är inte varje dag som Clos Erasmus degraderade droppar finns tillgängliga.



Fel kan alltid ske men nog är det konstigt när så fundamentala fakta som årgång blir uppåt väggarna. Att 2009 i Spanien är en mycket bra årgång har nog de flesta noterat och att 2007 är något mindre intressant vet också många.

Jag bestämde mig ändå för 2007 Laurel. Trots en svagare årgång lockade vinet till ett smakprov. Ganska snart funderade jag på hur vinet skulle smaka i en lysande årgång som 2009 – inte visste jag då att det var just den årgången jag hade i glaset.

Efter en koll på importörens hemsida stod det klart att det var just 2009 det handlade om och även om etiketten är svårläst stod det klart om ej tydligt 2009 på den samma. Korken visar även den att det är den två år yngre årgången i buteljen. Eftersom jag aldrig provat 2007an så kan jag inte jämföra men 2009an kan jag beskriva som följer:




2009 Clos Erasmus, Priorat "Laurel" har en mörk men klar och blåröd färg med vacker lyster.

Om man funderar på hur volatil syra kan upplevas är detta vinet ett bra exempel. Doften är stor och söt med karaktär av ljus choklad, nagellack, smörkola och vanilj. Örtighet och tobak med mynta och rök samt surkörsbär och något som kan liknas vid minerallitet och vägdamm. Kanske även en dos kokos.

Smaken är ren och frisk med ett bärigt anslag. Körsbärspraliner doppade i choklad, kaffe, svartvinbär och först ganska markerade tanniner. Påtaglig syra, viss beska och en aning råhet i eftersmaken drar ner helhetsintrycket något. Gott men utan den där riktiga wowkänslan.

Att detta handlar om ett ungt vin är uppenbart och kanske är det på tok för tidigt att ge sig på ett definitivt omdöme men några 94-97 poäng som Jay Miller gett hittar jag inte. Däremot 93 poäng kan jag sträcka mig till. Absolut ett korrekt vin från distriktet men det räcker med detta smakprov.

Lustigt att Systembolaget med sina rigorösa kontroller och byråkrati missar en så självklar sak som årgången. Det borde ju finnas mängder med medarbetare som borde upptäcka den felaktiga årgången.

För er som missat den helt fantastiska berättelsen om terapeuten Dag så rekommendera ett snabbt besök på SVT Play innan det är för sent. Förutom den enormt fascinerande berättelsen så är musikvalet i världsklass. Kanske inte en serie för alla men ge den en chans.

Senaste 11 månaderna har varit ganska jobbiga. Förutom en sedan 15 år sjuk fader så blev min mammas demens mycket påtaglig för snart ett år sedan. Att som ensamt barn sköta sina föräldrar är knappast något som främjar vinbloggandet men kanske lugnar det snart ner sig en aning och då hoppas jag kunna återkomma med en mängd härliga och spännande vinrapporter.

Satan i Gatan eller den Blå vägen hem?

Nystart...



Sedan kunde man önska att Systembolaget kunde skilja på 2007
och 2009 – i alla fall i Spanien.

Snart kommer det mera godis… Delas -2006 eller 2009?



Har ni sett Dag? Om inte måste ni skynda ikapp – bästa musiken
just nu…


Älskar dig Mamma!